Rockens räddare 2013?

2013 var kanske inte rockens år. De mest uppmärksammade artisterna hette saker som Stor, Lilla Namo, Abidaz och Jenny Wilson. Man kan säga mycket om de här artisterna, och en hel del positivt, men det är knappast rock de gör.

Visst får satanisterna – eller snarare kaosgnosticisterna – Watain en del uppmärksamhet i media, och det med all rätt. Det är hög tid att ta metal på allvar igen, och gärna skrämma en och annan när man gör det. Men Watain är ändå inte det band som säger mest om rocken just nu, och framför allt säger de inte särskilt mycket om vart rocken är på väg.

Adult contemporary är fienden

Någonting hände när det engelska bluesbandet Fleetwood Mac inkorporerade den amerikanska duon Buckingham Nicks. En ny genre uppstod: adult contemporary. Fleetwood Macs Rumours, det andra albumet gruppen släppte efter att Stevie Nicks och Lindsey Buckingham tagit plats i bandet, blev ett av de bäst säljande albumen genom tiderna, och utan det albumet hade vi troligen inte haft en artist som Celine Dion idag. Hon befinner sig förvisso i andra änden av samma genre, men hon gör också adult contemporary.

Idag är denna genre populärare än någonsin. Även artister i indiesvängen inspireras av Carpenters, Enya och Stevie Nicks. Det har så att säga gått varvet runt, och letar man efter rockideal letar man förgäves. Men det betyder naturligtvis inte att rocken är död, man måste bara titta på andra håll, för just nu är den inte helt mainstream. Och den mår alldeles utmärkt, låter den hälsa.

Kurt Vile

Ett av de stora namnen inom rocken just nu är Kurt Vile, född i Phildelphia 1980. Först gjorde han sig ett namn i bandet The War on Drugs. Numera är han dock mest känd som soloartist, där han uppträder med kompbandet The Violators. Det är framför allt hans fjärde och femte album, Smoke Ring for My Halo och Wakin on a Pretty Daze, som har visat att han är ett namn att räkna med. Det senare av dem nådde som bäst tjugofemte plats på den svenska albumlistan, och tjugoförsta plats i Norge.

Hur låter då musiken? Tidlöst, är det korta svaret. Man hör klart och tydligt ekon från nordamerikanska rockrävar som Neil Young, Bob Dylan, Bruce Springsteen och Tom Petty. Men Vile är inte någon musikarkeolog, vilket bevisas av att han signades till Matador 2009. Enligt honom själv var det hans förstahandsval, även om han inte ser bolaget som ett renodlat indierockbolag. Att dela bolag med band som Pavement, Mogwai, Yo La Tengo och Queens of the Stone Age minskar dock risken för att börja syssla med adult contemporary.